Trots sitt stora avstånd till dagens huvudstad och landets stora befolkningscentra, anser de flesta historieforskarna idag att Västergötland utgjorde Sveriges historiska vagga. I SVT:s serie ”Historien om Sverige” förekommer många skildringar från landskapet – från Falbygdens fantastiska fornfynd till de kristna vikingarna i Varnhem. Scenerier från Läckö slott utanför Lidköping förekommer flitigt, och St:a Elin av Skövde får nästan ett halvt avsnitt tillägnat sig. Kort sagt – Västergötland utgör en självklar grund för ”Historien om Sverige”. Men varför då?
Det kan vara på sin plats att förklara Västergötlands roll som ”Sveriges historiska vagga”.
Det idag så lugna och idylliska landskapet var redan under bronsåldern, för 3000 år sedan, en av de rikaste bygderna i Norden – vilket de många fornlämningarna och rika arkeologiska fynden i trakten skvallrar om. Västergötland, med sina näringsrika jordar, utgjorde perfekt grund för expandering av jordbruket – vilket i sin tur skapade mäktiga storbönder och en tidig utveckling av hövdingadömen. Via handelsvägarna över Göta älv, Vättern och Vänern (sedan vidare upp via Klarälven) kunde bronsålderns västgötar nå både handeln över Nordsjön och ned till kontinenten – men även norr och österut mot Norge och Mälardalen. De fascinerande bronssköldarna från Fröslunda utanför Lidköping vittnar just om hur internationellt betingat det västgötska samhället var – då skölderna tillverkats av metal ända ifrån Spanien.
Under tidig medeltid blev Västergötland centrum för kristendomens spridning i det som skulle bli Sverige. När den svenske kungen Olof Skötkonung döps i Husaby källa vid Kinnekulle runt år 1000, markerar detta att Sverige nu trätt in i en internationell gemenskap och ett nytt sätt att tänka. Kristendomen innebar att kungariket nu hade gudomligt beskydd i form av påvens erkännande – och att kungamakten därmed också var gudomligt sanktionerad. Detta bröt helt med vikingatidens asatro, där kungen snarare verkat ha haft en mer symbolisk och ceremoniell roll, bl.a. som högsta offerpräst vid det så kallade midvinterblotet i Uppsalatemplet. Under vikingatiden hade därför Sverige varit ett mycket decentraliserat rike, med starka självstyrande lokala hövdingar och storbönder. Men i och med kristnandet skapades nu en idé om en mer sammanhållen politisk enhet, med en organisation inspirerad av den katolska kyrkans institutioner och byråkrati. Detta var fröet till en stat – den stat som blev Sverige.
Nya arkeologiska fynd ifrån Varnhem visar att Västergötland var den plats i Sverige dit kristendomen nådde allra först – redan runt 800-talet! De 1200 år gamla kristna gravarna i Varnhem skvallrar om att den lokala storbonden valt att konvertera både sig själv, sin familj och sitt gårdsfolk till den nya religionen – många år innan de första kända missionärerna kom till Sverige. Att kristendomen sedan spred sig mycket fort i Västergötland är tydligt, då landskapet mellan Lidköping, Skara, Falköping och Skövde är det mest kyrktäta i hela landet. Det stora flertalet av kyrkorna är dessutom byggda under 1000- och 1100-talen, vilket gör dem till de äldsta i Sverige. Att de dessutom är byggda i sten, vilket kräver både pengar och arbetskraft, vittnar om att de lokala storbönderna varit mycket rika – då det oftast var de som finansierade bygget av sockenkyrkan. Kyrkorna blev på så sätt prestigeprojekt som uppvisade stormännens makt. De många kyrktornen som tornar sig över den västgötska byggden vittnar alltså om att den en gång huserade den rikaste befolkningen och de mest attraktiva markerna i Sverige. Detta märks även i de tidiga medeltida dokumenten där kungen själv innehar stora ägor i Västergötland, men mycket sparsamt i exempelvis Mälardalen. Det är alltså här kungens makt baseras och det är här han väljer att residera när han inte reser runt i landet.
Västergötland utgör även skådeplatsen för de första svenska biskopsstolarna – i Husaby och Skara. Dessa cementerar kristendomen i Sverige, samtidigt som den befäster Sverige som statsbildning. I landskapet byggs under följade århundraden flertalet borgar och befästningar – bl.a. Läckö slott, varifrån de politiska makthavarna kunde bevaka sina intressen i landskapet. Därför blev Västergötland även ett nyckelområde att kontrollera – vilket märks tyldigt under 1200- och 1300-talen då landskapet blev platsen för några av de viktigaste militära slagen i Sveriges historia: Slaget vid Gestilren och Kungslena. På dessa slagfält befästes den svenska kungamakten slutligt, under stridigheterna mellan de Sverkerska och Erikska kungaätterna. Lite drygt hundra år senare, skulle drottning Margareta stärka sin maktposition i slaget vid Åsle – inte långt från Kungslena.
Att Västergötland utgjorde Sveriges historiska vagga råder det idag inget tvivel om. Kvar i landskapet finns forfarande mängder med platser, byggnader och miljöer som berättar om Sveriges historia. Deras berättelse är väl värd att berättas!
